Känslor
Kategori: Allmänt
Jag saknar stundvis saker ifrån förr, innan jag började ta ordentligt ansvar. Inte för att det är något fel med ansvar och att vara vuxen, men det var så tokigt och rentutav helt jävla urflippat galet förr.
Någonstans inom mig så lever det förflutna kvar. Jag tänker skriva något som jag alltid och för alltid kommer stå för, men jag är inte lycklig alla gånger. Jag tänker heller inte jaga lyckan för den kommer när det passar. Jag tänker inte låta det vara osagt. Ibland, som en stund som är nu, så tänker jag att jag inte är värd någons tid för jag duger inte till. Vad jag än gör så räcker det inte till för då är det något annat som är fel, jag får kall och kylig respons, det är dåligt humör ifrån alla håll och jag vill bara befinna mig där det känns tryggast, hemma med låst dörr, telefonen på ljudlös och slippa omvärlden eller befinna mig på jobbet och släppa tankarna lite.
Ibland känns det som att jag slösar min energi på helt onödiga saker som jag på något sätt valt att bli påtvingad på för jag vill inte lämna någon i sticket. Det är inte min stil. Jag har fått acceptera att jag blivit utnyttjad tack vare det och helt utan respekt blivit sliten i stycken. Jag har vart så oduglig att det resulterar i att man inte ens blir bjuden på tillställningar längre. Vänners vänner har inte förstått en och då var det lättare att lämna mig i sticket.
Jag må lov att vara mycket men dum och blind är inte något av det.
Jag skrev för ett tag sen om den enda som jag var övertygad om att han aldrig skulle svika en men som ändå gjorde det. Han är faktiskt den enda som inte är saknas för jag känner ett stort förakt till det jävla aset när jag tänker på det. Just det svinaktiga sätt han gjorde det på. Det känns extra mycket idag.
Jag är stundvis så sugen på snus och en redig fylla att jag knappt vet vart jag ska bli av. Men det är en del utav denna historien som gjort att saker blev som det blev. Att jag helt utan fruktan och tanke på konsekvenser lät detta gift förstöra så mycket. Att jag sen i nyktert tillstånd inte fick ordning på verkligheten när den kom mot en så fort var den jobbigaste konsekvensen.
Men man får faktiskt lov att lida lite i sin ensamhet och stillhet, även i ett förhållande. Det är en del av mig, som jag skämts för så länge jag kan minnas, men jag har lovat mig själv att vara öppet ärlig. Vad jag vill är något som alltför sällan blir av för andra måste gå före så ofta. Men samtidigt är det inget jag känner är bortkastad tid för dem behöver det. Det jag behöver är inte viktigt i sig, det kan vänta, men det saknas ibland för det innebär inte bara tråkigheter. Vissa saker kommer aldrig kunna bli av för det finns ingen möjlighet längre.
Dags att kliva ur lastbilen och bege sig till extrajobbet för att fixa inför imorgon. Sleten knegare som man är.
