Livet
Kategori: Allmänt
Detta måste jag bara få ur mig en gång för alla. Tyck vad ni vill men jag står för vartenda ord.
Smärta, det är ju hur lite man än vill en del av livet. Livet kan verkligen konsten att få en att känna sig otroligt drabbad utav olyckliga händelser.
Man är för dålig på att ta tillvara och känna sig tacksam över varje andetag. Att ta tillvara på dem små tillfällena.
Det är för mycket skit som lockar som i allt ifrån sakta eller jävligt snabbt takt korta ner livet för en.
Man skyller ifrån sig så lätt på saker och ting. Tycker så lätt synd om en. Det finns människor som vandrat igenom ett evighetslångt helvete som trots allt det har kraften att le, som inte rör någon bedövande substans för huvudtaget för att fly ifrån verkligheten.
Tufft med diagnos, ja det är det, det kan jag skriva under på när som helst. Ok att använda som en ursäkt? I helvete heller, man gör fortfarande sina egna val och man får hitta sätt att klara av livet. Dock så skulle bättre hjälp och stöd absolut inte skada. Läkare och sjukvården är fega och alldeles för trötta för den förändring som behövs för att rädda livet på dem som behöver hjälp.
Alldeles för många mister sitt liv för att hjälpen och orken inte finns. Tyvärr var min bror Robin en utav dem som gav upp. Han skadade sin kropp så hårt med olika substanser att kroppen till slut gav upp. Han somnade bara in.
Det finns egentligen ingen tröst i något av detta. På alla sätt och vis så ville man ju så klart att det skulle bli bättre, men han var förlorad redan 2014. Han hatade sitt liv så mycket att han inte brydde sig om några konsekvenser alls. Det blev bara värre. Några få stunder fungerade han iaf så man kunde prata och umgås med honom. Men oftast var det bara ren misär. Tragiskt och konstigt kan man tycka att det gick så långt.
Denna sanningen är inte vacker, det är den förvisso alltför sällan, iaf i mitt liv då det vart så mycket hat och tuffa perioder. Jag har förlorat för mycket under resans gång, tillfällen man då och då önskar att man tog vara på. Istället för att supa bort ett par år, istället för att bete sig som ett svin.
Robin blev övergiven av otroligt viktiga människor när han behövde dem som mest. Tyvärr så valde han att inte försonas med dem när han hade chansen vilket slet mig i stycken för att jag stod emellan allting. Det gick så långt att jag behövde gå i terapi efteråt (så klart av så mycket annat också som jag skrivit om tidigare).
Det bad dock Robin om förlåtelse för. Att han sen tyckte han var värdelös var tyvärr en känsla jag aldrig lyckades hjälpa honom bort med. Han ville ett tag att allt skulle bli bättre men han valde att ge efter i slutändan. Det var bättre att bedöva sig.
Innan dess så var han mobbad i skolan. Lärarna vände ryggen till och låtsades som att inget hänt. Där fick jag ge honom mycket stöd och även där valde han att inte gå vidare utan han slöt det inom sig.
Han förlorade sitt jobb för han orkade inte kämpa för att behålla det. På det så krockade han med sin bil och det var så illa att han inte fick ut en spänn på försäkringen. Där fick han bara nog. I det skedet så fanns ingen ork kvar alls, hur mycket vi än hjälpte honom. Han blev därefter bara sämre och sämre men hittade ett sätt att utnyttja situationen, för mig till slut ett oförlåtligt sådant.
Till slut så använde han tyvärr allt som en ursäkt för att hålla på. Lögner och dåliga ursäkter blev hans vardag. Verkligheten försvann totalt. Han skadade andra för att få igenom sin vilja och sina begär. Han fick så många chanser men sumpade dem allihopa.
Han skadade på tok för många och det var ett val som faktiskt han gjorde och ingen annan. Sen att det fanns yttre faktorer som helt klart påverkade det hela ifrån början tänker jag inte förneka, men det hade blivit bättre om han inte hade förnekat livet med sina jävla bortförklaringar för att hålla på. Han skulle också ha gjort annorlunda.
Det är förrädiskt med psykisk ohälsa och droger. Alkohol är inget undantag för det är på ett sätt den värsta drogen av dem alla för den är accepterad och lätttillänglig. Det blir snabbt otroligt fel. Det förändrar människor så otroligt mycket och skadat så många.
Nu finns han inte längre och det kommer aldrig förändras. Hans smärta upphörde och vi i familjen kommer få bära med oss smärtan av detta resten av våra liv. Tårarna kommer när dem kommer.
Men samtidigt så kan inte våra liv upphöra. Självklart kommer vi bli tvungna att stundvis stanna upp. Jag har en framtida fru att tänka på, jobb att sköta för att betala räkningar, studier att bli klara med, träning och hundar som är i behov av kärlek.
Det finns så klart en massa fina och otroligt roliga minnen utav Robin och dem tänker jag vårda. Som sagt vad så var jag tvungen att få ur mig detta innan det äter upp mig inifrån.
